Uncategorized

Jag hade en diskussion häromdagen med min bekant Lasse i Upplands Väsby, om underhållsspolning. Vad ska det vara bra för, säger han, jag märker väl om det blir stopp, den dagen den sorgen. YOLO och så spolar han ner en massa konstigheter i avloppet. Ni hör ju hur oansvarigt han resonerar. Han kommer stå där i panik en dag och försöka få ut en spolbil på jourtid och betala hur många pengar som helst för det. Istället för att göra som vettiga människor och i lugn och ro kolla upp firmorna som gör underhållsspolningar i Upplands Väsby, begära offerter och allt vad det är, lite vanlig hederlig framförhållning. Ingen panik, färre pengar, och personen som ska utföra jobbet kan planera sin tid. Låter fantastiskt bra för en annan, men Lasse är inte riktigt sådan. Därför stör vi oss idag på Lasse och hans avoga inställning till underhållspolning av Upplands Väsbys mest ouppmärksammade avlopp. Lasse har en syster, hon har flyttat nu men de brukade bo ihop, i hans lägenhet i Upplands Väsby utan underhållsspolning eller planer på detta. Hon flyttade efter det tredje stoppet som hon menade var Lasses fel. Det fanns kanske andra orsaker också, vad vet jag, men det känns spontant som en mycket rimlig anledning. Om inte annat visar det på bristerna i Lasses konsekvenstänk, och det kan man förstå om hon tröttnade på efter en sådär 30 år, helt utan att dra in underhållspolning eller Upplands Väsby. Ja, det var inte där de bodde från början, det var först på slutet, så det kanske var där felet låg. Hon bor visserligen kvar i Upplands Väsby, nu med underhållspolning såvitt jag vet, så det kanske inte var orten utan Lasse nu när man tänker efter, föga förvånande alltså.  Så vi har alltså kvar Lasse, och hans obefintliga underhållsspolning, i Upplands Väsby, och stoppet i hans rör är på gång när som helst. Sedan får man höra en ramsa om dagens avlopp och rörmokare och hur de var bättre förr (nej Lasse, det var din familj som såg till att det fungerade trots allt). Ingen självinsikt, ingen ändrad attityd, vi har sett det förut. Sen undrar Lasse varför han inte har några riktiga vänner i Upplands Väsby, underhållningsspolningens frånvaro har han inte kopplat ihop med detta fast jag många gånger påtalat problemet. I Upplands Väsby prioriteras underhållspolningarna och skillnaden i värderingar där kan vara avgörande. Okej, iallafall runt Lasse, jag kanske ljuger lite om frekvensen av underhållspolning i Upplands Väsby i övrigt.

Filip var unik i staden. Han var säkerligen unik även om han skulle lämna staden men detta visste han inget om ännu. Det hade nämligen aldrig skett. Han tyckte att tanken kändes läskig och så hade han känt under hela sitt 35-åriga liv. Han tänkte att han väl någon gång skulle ta sig utanför stadsmurarna, men den gången var inte denna. I staden var han unik eftersom han var den enda person med ett hus helt gjort av gipsputs. Det är om detta vi ska berätta idag. Att ha ett hus helt av gipsputs var alltså inte bara ovanligt, det var helt och hållet unikt. Känslan av att ha något som ingen annan i stan hade var för Filip så stark att den kunde flytta berg. Visst, det var sällan någon kommenterade detta faktum. Sällan någon kom fram till huset och sa ”Men oj! Helt i gipsputs. Du var minsann en speciell jävel”. Faktum var väl egentligen att det aldrig någonsin hade hänt. Men ändå gav känslan honom en tillfredsställelse. Gipsputsen gjorde att han stack ut från mängden och det gillade han. En dag, som vilken annan dag som helst, gick han ett varv runt ringmuren i staden. Han tittade upp på fåglarna som satt på de gamla stenarna högt över huvudet på honom – och som flög iväg mot horisonten han aldrig sett. När han kom fram till torget som han dagligen besökte var någonting annorlunda. När han fick se vad som orsakade detta skuttade det till i bröstet på honom. Vid den nordöstra delen av torget tornade ett nytt hus upp sig, ett hus helt gjort i gipsputs. Det rådde inga som helst tvivel. Efter att ha blickat upp på sin gipsputs-fasad i snart 15 år kände han igen materialet när han såg det. Utan någon som helst tvekan var det där ett hus gjort helt av gipsputs. Vem sjutton kunde det vara som hade låtit resa ett sådant hus. Han kände hur hans unika position gled honom ur händerna när han stegade fram över kullerstenarna. Väl framme vid huset öppnades trädörren som prydde fasaden av gipsputs. Ut klev en kvinna, kanske i hans egen ålder, som han aldrig tidigare sett. Vem kunde det vara? Var det en nyinflyttad som bestämt sig för att bygga hus i gipsputs? I så fall var hon den första nya personen på 20 år att flytta till staden. För att inte tala om att hon var den första sedan Filip själv att bygga helt i gipsputs. Detta behövde nystas i. Det var ett som var säkert.

Jag är en oberäknelig person. Om detta råder inga större tvivel, det är jag övertygad om att alla jag känner håller med om. Och inte bara alla jag känner förresten, utan även ni som läser denna blogg. Det är lite knasigt men faktum är ju faktiskt att ni känner mig men att jag inte känner er. En märklig balans men det är så det är nu. Idag ska jag skriva om stamspolning. Visste är det lite oväntat? Det bekräftar i så fall det jag sa; Jag är oberäknelig. Varför stamspolning då? Jo, det är just det jag vill berätta om. Man kan syssla med olika saker i livet. Jag till exempel sysslar med att skriva i en blogg. Det är roligt och inte särskilt ansträngande, framförallt inte fysiskt. Jag knegar på och dricker mitt kaffe och tjänar mina pengar. Min bror däremot, han gör någonting helt annat. Han sysslar med ekonomi. Min syster, ja hon sysslar med juridik. Det är som ett enda potpurri av högskoleutbildningar i min familj. Min syster har däremot skaffat en ny pojkvän och honom fick vi nu träffa för första gången i helgen. Han arbetar med stamspolning. Jag måste erkänna att jag knappt visste vad stamspolning var för någonting. Det dröjde därför inte länge innan jag tog till orda för att förstå vad vi talade om: ”Förlåt, men vad är stamspolning för något? Dålig koll här borta”. Därefter fick jag en ganska ingående beskrivning av något jag aldrig förr ägnat en tanke åt. Ja, många av er som läser bloggen har säkert en mer gedigen förankring i verkligheten än vad jag har. Ni vet nog vad stamspolning är så jag ska bespara er mödan att berätta om det själv. Jag frågade killen, som heter Linus, vad han tyckte om att jobba med stamspolning. Han var väldigt välresonerande kring detta. Sannolikt hade han besvarat frågan förr, eller i alla fall reflekterat över det noga. Det var roligt att höra. Stamspolning må vara bland de yrken som är längst ifrån det jag gör. Kanske var det därför jag tyckte att det lät så spännande. Det var ett fint yrke, det hördes verkligen. Det fanns en fin gemenskap i det team där han arbetade. Hela företaget verkade faktiskt vara väldigt bra. Middagen kom på många sätt att handla om stamspolning. I alla fall för mig och Linus. Jag kände att jag inte riktigt hade något slut på mitt frågeformulär så jag bara körde på.

Det lär knappast ha undgått någon att jag bytt bransch. Detta är ett ämne som jag låtit avhandla många gånger, både för vänner och bekanta men inte minst här i bloggen. Idag tänkte jag skrida till verket och besvara några av de frågor som kommit in. De frågor som kretsar kring mitt nuvarande yrke inom fasaddekorationer. Jag hoppas att ni kan se detta som ett roligt, något annorlunda, moment och att ni tycker att det ger något. Vad nu ”något” kan vara. Hur som helst. Varför blev det just fasaddekorationer? Det ska sägas att jag arbetat med dekorationer under många år. Detta lät väl inte heller vara något som inte alla redan vet om. Jag har alltid gillat att skapa, helst stora saker. När jag hörde talas om att en gammal kompis från Valand börjat arbeta med fasaddekorationer blev jag idel öra. Jag sökte upp min vän och frågade hur det var. Hon sa att det var helt fantastiskt. Ett helt nytt sätt att skapa erbjöd fasaddekorationer, menade hon. Detta gjorde ju inte direkt att jag blev mindre intresserad. Eftersom jag är försiktigt inställd till förändring tog jag inte klivet direkt. Nej, tanken om att arbeta med fasaddekorationer lät jag marinera under ungefär 1 års tid. Jag bestämde att om jag fortsatt var lika intresserad då så skulle jag byta spår. Ja, sedan – som ni känner till – valde jag att testa fasaddekorationer och det visade sig vara ett oerhört bra beslut. Både för mig som person, för min utveckling och för min vilja att skapa och påverka. Vad är bäst med fasaddekorationer? Jag tolkar frågan som att den handlar om vad som är bäst/mest givande med att arbeta med fasaddekorationer. Då är det nog det som jag redan varit inne på. Att jag får skapa på ett helt annat sätt numera. Jag får forma och föreslå mina kreationer för företaget och, inte minst, för kunden. Uppskattningen man får är oerhört tillfredsställande för mig. Sedan är det en annan sak som verkligen gör fasaddekorationer unikt i form av arbetsform. I och med att jag arbetar nästan uteslutande med fastigheter och offentliga byggnationer kan jag se mitt resultat bättre. När jag gjort någonting så finns sedan byggnaden där för mig och alla andra att titta på. Det är något annat än att skapa en tavla som sedan hänger på ett galleri. Skillnaden är stor. Rekommenderar du andra med din bakgrund att testa på fasaddekorationer som yrke? Ja, detta gör jag ständigt när jag undervisar på kvällskursen. Fasaddekorationer har verkligen gett mig en ny kraft åt konstnärskapet. Det är något jag inte känt på många år. Jag är övertygad om att andra som känner samma sak som jag gjorde kunde bli behjälpta av fasaddekorationer och de dörrar som fältet öppnar.

Många kunde nog tänka att talet skulle vara kvällens höjdpunkt. Hela familjen hade samlats för att fira företagets 50-årsdag och stormogulen Franz hade hållit en tal som inte lämnade ett endast öga torrt. Han hade hyllat plankborden, familjen och det slit som alla lagt ner på att producera de bästa borden som var möjliga. Ja, nog för att det fanns fog för de där hyllningarna. Det var faktiskt en otrolig resa som både företaget, familjen och dessa plankbord gjort under de senaste decennierna. När Franz tog över verksamheten efter sin far för drygt 30 år sedan såg den inte mycket ut för världen. Nej, det fanns skavanker både organisatoriskt och på de plankbord som producerades. Tiden gick och Franz fick igenom de förändringar som han ansett nödvändiga för att ge företaget lyftet. Han värvade experter på plankbord från andra företag. Han tog, särskilt under de senaste två decennierna, in personer vars följarskara kunde gynna verksamheten. Samarbeten med diverse sociala medie-profiler med fokus på inredning hjälpte till mycket. Det var kanske inte de samarbeten han allra helst ville ingå men å andra sidan så kan man inte ändra spelreglerna. Det är nya tider nu, och vill man sälja plankbord får man anpassa sig. Så tänkte han. Klockan hade hunnit bli 22:00 och dansen på festen pågick som allra mest. Det var en fin tillställning där ett plankbord efter ett annat bredde ut sig i den stora festlokalen. På plankborden fanns mat uppdukat så att man hade kunnat utfodra en hel armé. Det fanns vin och det fanns öl och det fanns förmodligen all annan typ av dryck man kunde tänka sig. När familjen plankbord (som många kallade dem) hade fest så sparades inte på något krut. Klockan ringde vilket symboliserade att någonting var på väg att hända. Tidigare under kvällen hade den exempelvis kommunicerat att det var dags för mat och att Franz skulle hålla sitt tal. Nu väntade människor spänt på vad som skulle dyka upp och de flesta väntade sig nog att det handlade om kaffe och efterrätt. Franz, som visste mycket väl vad som skulle ske, belyste detta då han åter erövrade mikrofonen: Ljuset dimmades ner och det enda som lös upp lokalen var stearinljusen på plankbordet.

Det var succé sist så jag tänker att vi kör igen. Vad undrar ni om fasadrenovering i Stockholm? Om DU saknar svar på DIN fråga efter veckans inlägg. Hör av dig så ser jag till att besvara just den nästa vecka. Här kommer några av de frågor jag fick efter förra veckans inlägg: Var i Stockholm jobbar du med Fasadrenovering? Vi har kunder över hela Stockholmsregionen faktiskt. Faktum är att vi breddar vår verksamhet ständigt så snart blir det kanske hela Svealand, vem vet. Saken är den att våra tjänster inom fasadrenovering i Stockholm är väldigt heltäckande. Detta är inte fallet för alla företag i branschen. I vissa fall så har man specialiserat sig på en särskilt typ av renoveringar. Detta var fallet för oss förr men inte längre. Idag arbetar vi bokstavligt talat med alla typer av fasader. Denna bredd är oerhört attraktiv bland konkurrenter. Det är en viktig förklaring till att vi nått de höjder vi idag befinner oss på. Svaret på frågan är således: Vår fasadrenovering utförs där behoven finns i Stockholm. Vi utesluter ingen och ser till att ta alla arbeten, stora som små, oavsett vem som beställer dem. Vad är bäst med fasadrenovering i Stockholm? Jag har lite svårt att förstå vad som menas med frågan så jag gör en egen tolkning. Det bästa med att arbeta med fasadrenovering i Stockholm är nog arbetskamraterna ändå. Det är fint att ha dem som en egen liten familj på arbetet. Vi trivs väldigt bra ihop. Många av oss umgås också vid sidan av arbetet. När jag en gång i tiden började jobba med fasadrenovering i Stockholm var det för en kort tid. Tanken var att jag skulle vara där över sommaren bara. Missförstå mig inte: Jag gillar också själva yrket, att arbeta med fasadrenovering i Stockholm. Jag tror dock att det var det härliga teamet jag hamnat i som gjorde att jag frestades att stanna. De var verkligen helt fenomenala. Bättre team än det jag är i nu, och har varit under de senaste 10 åren, har jag aldrig haft. Jag tror faktiskt inte ens att det är möjligt att ha ett bättre team någonstans – fasadrenovering i Stockholm eller ej. Berätta gärna för mig om vad ni arbetar med. Jag är idel öra och väldigt nyfiken på att veta mer om er läsare. Tack på förhand, kära ni. Vi hörs snart!

Har jag någonsin berättat hur jag kom att börja arbeta med SBA? Det kanske till och med är så att många av er inte vet att detta är mitt yrke. Jag vet att jag berättade ganska ofta om min vardag, alltså mitt professionella liv, här förut men nu var det nog ett tag sedan. Jag anar att ganska många har tillkommit efter senaste inlägget om SBA så jag kör en liten återkoppling om detta. Jag kommer från en liten ort i djupaste Småland som ingen någonsin hört talas om. I denna lilla ort arbetar man förvisso med brandskydd men mest sådant som motverkar skogsbränder. Det är både proaktiva och reaktiva åtgärder som står i centrum och tur är väl det. Det är nämligen ofta väldigt torrt där under sommaren. När jag gick ur gymnasiet visste jag, som många andra i Växjö-trakten, inte vad jag ville göra. Jag funderade och landade i ett jobb på brandstationen som receptionist under tiden som jag reflekterade över min framtid. Ett sommarjobb blev till provanställning. En provanställning blev till fast och sedan var jag.. ja, fast. Efter en kurs i SBA fick jag upp ögonen för det ämne jag aldrig förr stött på men som jag genast fastnade för. SBA står för strategiskt brandskyddsarbete. Det blir inte mer ordagrant än så. Jag bad min chef om att få läsa ytterligare några utbildningar om SBA för att lära mig mer. Han tyckte att det lät som en bra idé och därmed var bollen i rullning. Under det kommande året gick jag på flertalet utbildningar inom SBA och tillslut kände jag att jag var bäst på stationen i ämnet. Efter ett par år blev jag lite trött på jobbet som receptionist. Visst, jag hade lärt mig om SBA men jag fick inte riktigt utlopp för det jag utbildat mig inom. Jag ville vidare, både geografiskt och karriärmässigt. Så blev det också. Jag flyttade till Stockholm för att utbilda mig vidare inom SBA och efter några intensiva månader hade jag till och med fått en titel. Ja, har ni hört något så märkligt? Det var där någon gång som jag kände att SBA var mitt ämne att jobba med. Vi var en perfekt matchning på många sätt och jag tänkte att det där nog var mitt kall, på något vis. Kanske är det deppigt att kalla SBA för ett kall i jämförelse med vad man skulle kunna syssla med. Men jag är i alla fall väldigt nöjd med vad jag lärt mig, vad jag kan och vad jag jobbar med. Hur känner ni över era jobb?

Vi får helt enkelt lov att fortsätta på samma spår som senast. Frågorna om mitt arbete på budfirma i Jönköping har fortsatt att strömma in. För att vara konsekvent i min uppfattning av att jag måste svara på allt ni frågar så får jag helt enkelt ägna ytterligare ett inlägg åt svar på era funderingar. Jag tycker också att det är kul, ska sägas. Nu kör vi: När var du aktiv på budfirman i Jönköping? Vet ni, jag var faktiskt tvungen att kolla i mina gamla bilder för att kunna besvara detta. Från vad jag förstår utifrån dessa var jag på budfirman i Jönköping under tre år, ganska så precis. Jag minns ju vad det kom sig att jag flyttade ner. Det var min dåvarande kärlek som bodde där och som ville att jag skulle flytta ner. Jag kunde inget av de jobb som då erbjöds i Jönköping, men eftersom jag hade stort intresse för cykling var budfirma en bra lösning. Jag lärde mig att inte bara vara snabb på att cykla utan också snabb på att dela ut paket. Fråga mig gärna om jag blev budfirmans bästa cykelbud i Jönköping. I så fall ska jag svara på frågan. Ja, det blev jag! Vad var roligast? Jag tycker verkligen att det är väldigt roligt att cykla. Ett något tråkigt svar blir väl därför att det var det vardagliga kneget som var mest skoj. På budfirman i Jönköping var verkligen en av de huvudsakliga sysslorna att cykla. Cykla, cykla, cykla längs stadens gator. Bli svettig och säga ”varsågod!” till folk. En annan aspekt av budfirman i Jönköping var förstås att jobba med mina härliga kollegor. De var fenomenala. Det är synd att jag inte har kontakt med gänget från Jönköping, från budfirman, idag. Kanske skulle jag försöka köra ihop någon form av återförening? Det vore jävligt kul. Kommer du vända tillbaka till budfirma i Jönköping? Haha, det tror jag faktiskt inte. Vad är det man brukar säga; att var sak har sin tid. Budfirman i Jönköping fick tre år av mitt liv, och jag fick tre år av dess. Det fick räcka så. Dessutom har jag inte längre någon koppling till staden. Det känns därför ännu mer orimligt att jag skulle arbeta där nu. Fler frågor? Ös på rakt in i inkorgen bara!

Nu ska jag äntligen få berätta för er om de stora fördelar jag ser efter att ha genomfört kontorsflytt till Kungsholmen. Redan där ska jag faktiskt rätta mig själv: Det är förstås inte jag som genomfört kontorsflytt till Kungsholmen utan ett företag som vi anlitat för ändamålet. Någon rim och reson får vi allt ha. Om jag hade lett kontorsflytten till Kungsholmen hade vi säkerligen tappat bort en hel lastbil med saker på vägen. Det finns ett antal trevliga fördelar som jag ser med att ha flyttat till Stockholms finaste holme. Nu kommer jag att lita det som jag anser vara de främsta fördelarna efter kontorsflytt till Kungsholmen. Kommunikationen Jag förstår att det ser olika ut för precis alla företag på den här fronten, men jag talar trots allt utifrån vårt perspektiv nu. De allra flesta i vårt team bor i väster- eller norrort. Ni förstår säkert att det därför var lite komplicerat att våra faciliteter låg i Fittja. Enorma pendlingsavstånd gjorde det svårt för många att orka med att komma till kontoret. Så är inte fallet längre. Efter kontorsflytten till Kungsholmen har folk inte mer än 15-20 minuters pendlingsavstånd. Det är fenomenalt. Helt klart en av de bästa aspekterna av att vi – tillslut – valde att genomföra kontorsflytt och landa nya lokaler på Kungsholmen. Ett bra beslut som jag inte har ångrat. Lunchutbudet Det kanske låter löjligt i sammanhanget men jag har faktiskt tänkt mycket på detta. Där vi var förut hade vi en pizzeria och en Shell-mack. Det var allt. Efter kontorsflytten till Kungsholmen har vi detsamma men också ungefär 20 lunch-alternativ bara i kvarteret där våra lokaler ligger. Det är så otroligt härligt, om ni frågar mig. Jag ogillar matlådor, älskar att äta lunch ute och gillar varierande mat. Kontorsflytten till Kungsholmen gav därför mig och mina likasinnade något att fira som inte har så mycket med verksamheten att göra. Närområdet Jag har alltid bott i huvudstaden men sällan besökt Kungsholmen innan vår kontorsflytt dit. Jag vet inte varför det har blivit så men det grundar sig väl i brist på bekanta på ön. Därför är det nu med glädje jag konstaterar att det är en av Stockholms finaste områden. Mina promenader till jobbet, från jobbet och under luncherna är höjdpunkten på dagen. Jag brukar ta ett varv vid Fredhälls klippor och fortsätta genom Rålis innan jag viker av tillbaka mot kontoret. Frågor eller funderingar, om vår kontorsflytt på Kungsholmen eller annat? Ställ dem!

Att stuckaturer skulle bli ett minne jag bar med mig mest från mitt gamla boende. Det var ingenting jag trodde när jag en dag skulle flytta därifrån. Jag tänker att jag drar alltihop från början. Så, min första lägenhet köptes till en alldeles orimlig summa i ett alldeles orimligt fint hus på Östermalm. Huset daterade så långt tillbaka som 1890-talet och det var mer än jag någonsin hade kunnat drömma om. Där har ni premissen. Lägenheten var liten men full av stuckatur. Det var stuckaturer runt dörrar, i taken, längs väggarna – ja, överallt. Jag trivdes bra. Inte överdrivet bra, men ändå långt över snittet för de flesta av mina vänner. Jag bodde trots allt inne i stan, för Guds skull. Och med en massa stuckaturer dessutom. Vad mer kan en 23-åring önska? Så tänkte jag. Åren gick. De tickade faktiskt på i sällsynt snabb takt under denna tid. Stuckaturerna satt där de satt och jag lät växa ut mitt hår för att sedan klippa det igen. Sedan träffade jag en person som sedermera skulle bli min sambo. Denna person flyttade in till mig och vi trivdes bra med varandra. Hon gillade också stuckaturer, vilket förstås var väldigt bra. Sedan gick tiden igen och vi började kliva på varandras tår, bildligt talat. Det var lite för litet för att bo två pers. Särskilt under så pass lång tid. Tillslut insåg vi faktum: Vi måste flytta bort från lägenheten, bort från stuckaturer, till ett billigare område och bo större. Det var helt enkelt så det skulle få lov att bli. Vi lade ut lägenheten för försäljning och det gick alldeles sanslöst bra. Det var tydligen inte bara jag och min sambo som gillade stuckatur. Nej, det hade vi faktiskt fått reda på tidigare. Vi tittade upp vad som var modernt och såg att stuckaturer hade fått ett jävla uppsving under de senaste åren. Det kändes väldigt roligt att vi kunde göra en sådan vinst. För pengarna vi ”vann” köpte vi ett radhus i en fin förort till Stockholm. Vi hade en gräsmatta och trevliga grannar. Vi hade en grill och rosenbuskar. Men vet ni vad vi inte hade för någonting? Vi hade inga stuckaturer. Detta tog hårdare på mig än jag först hade trott. Någon som känner igen sig i detta? Någon som känner en orimligt stor fascination vid stuckaturer och därför kan relatera helt till hur jag kände? Min sambo tyckte att jag var fånig. Jag tyckte att jag var rimligast i världen.