Många kunde nog tänka att talet skulle vara kvällens höjdpunkt. Hela familjen hade samlats för att fira företagets 50-årsdag och stormogulen Franz hade hållit en tal som inte lämnade ett endast öga torrt. Han hade hyllat plankborden, familjen och det slit som alla lagt ner på att producera de bästa borden som var möjliga.
Ja, nog för att det fanns fog för de där hyllningarna. Det var faktiskt en otrolig resa som både företaget, familjen och dessa plankbord gjort under de senaste decennierna. När Franz tog över verksamheten efter sin far för drygt 30 år sedan såg den inte mycket ut för världen. Nej, det fanns skavanker både organisatoriskt och på de plankbord som producerades.
Tiden gick och Franz fick igenom de förändringar som han ansett nödvändiga för att ge företaget lyftet. Han värvade experter på plankbord från andra företag. Han tog, särskilt under de senaste två decennierna, in personer vars följarskara kunde gynna verksamheten. Samarbeten med diverse sociala medie-profiler med fokus på inredning hjälpte till mycket. Det var kanske inte de samarbeten han allra helst ville ingå men å andra sidan så kan man inte ändra spelreglerna. Det är nya tider nu, och vill man sälja plankbord får man anpassa sig. Så tänkte han.
Klockan hade hunnit bli 22:00 och dansen på festen pågick som allra mest. Det var en fin tillställning där ett plankbord efter ett annat bredde ut sig i den stora festlokalen. På plankborden fanns mat uppdukat så att man hade kunnat utfodra en hel armé. Det fanns vin och det fanns öl och det fanns förmodligen all annan typ av dryck man kunde tänka sig. När familjen plankbord (som många kallade dem) hade fest så sparades inte på något krut.
Klockan ringde vilket symboliserade att någonting var på väg att hända. Tidigare under kvällen hade den exempelvis kommunicerat att det var dags för mat och att Franz skulle hålla sitt tal. Nu väntade människor spänt på vad som skulle dyka upp och de flesta väntade sig nog att det handlade om kaffe och efterrätt. Franz, som visste mycket väl vad som skulle ske, belyste detta då han åter erövrade mikrofonen:
- ”Ni tror kanske att plankborden ska dukas upp med kaffe och bulle, eller så? Har jag rätt? Jag kan, till de kaffesugna, tyvärr meddela att så inte är fallet. Vi får vänta ett litet tag till. Däremot ska ni nu få en överraskning som jag tror att ni sent kommer att glömma”
Ljuset dimmades ner och det enda som lös upp lokalen var stearinljusen på plankbordet.